Svensk ordbok 2009, webbversion

ö`verkucku substantiv ~n ~ar över|­kucku·ar●över­huvud vard.sociol.yrk.kommunens överkuckusedan 1915till över och kucku i bet. ’högsta hönset’ (bildl. anv. av kucku, namn på kille­spelets högsta kort); jfr driftkucku