Svensk ordbok 2009, webbversion

ö`verkragning substantiv ~en ~ar över|­krag·ning·en●sätt att åstad­komma ut­skjutande byggnads­delar som består i att övre (sten)lager byggs ut ett stycke utan­för det närmast undre arkit.överkragning an­vändes mycket i medel­tida byggnads­konst○äv. om mot­svarande byggnads­delöverkragning (av ngt)sedan 1859jfr krage