Svensk ordbok 2009, webbversion

ö`verhäng substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en över|­häng·et1parti av klippa som skjuter ut utan­för närmast nedan­för liggande om­råde geogr.trafik.bergs­bestigarna tränade klättring i överhäng○äv.(farlig) häng­driva på bergs­kam, över väg, sluttning etc. fjäll­räddningen sprängde överhängen bort­om slalom­pisterna○äv.del av for­don som skjuter ut fram­för fram­axeln eller bak­om bak­axeln sedan 19502del av löne­påslag som ut­lovas i ett av­tal men som inte är av­sedd att falla ut förr­än under näst­följande avtals­period dvs. vanligen efter ngt år arb.ekon.sedan 1981