Svensk ordbok 2009, webbversion

ört`agård substantiv ~en ~ar örta|­gård·en●träd­gård ngt högt.trädg.en doftande örtagård med ur­åldriga äppel­trädsedan mitten av 1300-taletKonung Magnus Erikssons Landslagfornsv. yrtagardher Bock i örtagård.Titel på roman av Fritiof Nilsson Piraten (1933) som handlar om hur den rike patron Esping slår vad om att han ska bli kyrkvärd.