Svensk ordbok 2009, webbversion
ö
`
rnbräken
substantiv
,
best.
f.
~
,
plur.
örnbräknar
,
n-genus
örn|bräkn·ar
●
en hög ormbunke med ett ensamt, triangelformigt, upprepat pardelat blad
vanlig på skogsmark
bot.
sedan 1884
till
örn
och
bräken