Svensk ordbok 2009, webbversion

ö`rnbräken substantiv, best. f. ~, plur. örnbräknar, n-genus örn|­bräkn·ar●en hög orm­bunke med ett ensamt, triangel­formigt, upp­repat pardelat blad vanlig på skogs­mark bot.sedan 1884till örn och bräken