Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
örn·en●typ av stor rovfågel med långa breda vingar, kraftig näbb och grova klor
samt vanligen fjäderklädda ben; vanligen betraktad som den mäktigaste fågeln
zool.örnboörnkloörnnästehavsörnkungsörnörnens majestätiska flykt○ofta om motsvarande bild, särsk. i vapen el. på stridsteckendubbelörnen emaljerad örn på locketden tyska örnen○äv. bildligtvanligen i sammansättn.
örnblickörnnäsaörnprofilfläkt örnheraldisk bild av örn sedd framifrån med utspända vingar och åt sidorna utsträckta fötter samt med huvudet i profilsedan 1000-taletrunsten, Gripsholm, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform arni (dat.), fornsv. örn; gemens. germ. ord, besl. med grek. or´nis ’fågel’, i ornitolog
Den vaknade örnen.Titel på dikt av Esaias Tegnér (1815; om Napoleon)