Svensk ordbok 2009, webbversion

ömm`a verb ~de ~t ömm·ar1ofta pres. part. vålla ömhet om kropps­del e.d. med.seseömhet 1 vristen ömmade efter stukningenen ömmande tandömmasedan ca 1640fornsv. öma ’känna med­lidande’; till öm 2hysa med­känsla med ngn el. ngt; vanligen med bi­betydelse av att ge konkret stöd komm.psykol.hon ömmar för utrotnings­hotade djurpartiet ömmar för de svaga i sam­hälletömma för ngn/ngtsedan senare hälften av 1400-taletSvenska Medeltids Dikter och RimSubst.:ömmande