Svensk ordbok 2009, webbversion

å`terkalla verb ~de ~t åter|­kall·ar1upp­mana att komma till­baka särsk. från el. till tjänst­göring men äv. all­männare komm.NN återkallades till arbetet○äv. med avs. på for­don e.d.planet återkallades från start­bananfabriken blev tvungen att återkalla en hel serie bilar av den senaste modellen○äv. bildligt i fråga om abstrakta förhållandenfå att komma till­baka ord­föranden återkallade mötet till ordningenhändelsen återkallade honom med ens till verklighetenåterkalla ngn/ngt (från ngt) (till ngt)sedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. aterkalla 2dra till­baka som rättslig handling och där­med upp­häva, in­ställa etc. jur.JFRcohyponymåterta 1 inkasso­ärendet återkalladesfull­makten återkalladesmyndigheten återkallade beslutetåterkalla ngtsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagen3på nytt fram­bringa sitt in­tryck av eller sin före­ställning om ngt tidigare upp­levt, tänkt el. känt komm.återkalla en sinnes­stämninghon försökte återkalla det exakta händelse­förloppet i minnetåterkalla ngtsedan 1733Subst.:vbid1-400768återkallande; vbid2-400768återkallelse (till 1 + 2)