Svensk ordbok 2009, webbversion

å`terfinna verb återfann återfunnit återfunnen återfunna, pres. återfinner åter|­finn·er●upp­täcka ngn/ngt som varit borta; ofta med tanke på det före­fintliga till­ståndet e.d. NollJFRcohyponymhitta de försvunna återfanns väl­behållnahon återfann större delen av tjuv­godset hos polisen○ibl. utan inne­börd av sökandevanligen pass. i samlingen återfinns verk av Rembrandt och Rubensåterfinna ngn/ngtsedan 1385Klosterläsningfornsv. aterfinna Subst.:vbid1-400578återfinnande Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.Bibel 2000, Lukas 15:24 (ur liknelsen om den förlorade sonen) I hänvisningar o.d. kan det ibland heta t.ex. diagram 7 återfinns på sidan 76. Skenbart är verbet här onödigt långt – skulle det inte räcka med finns? Anledningen till att återfinns ändå föredras kan vara att det är en riktig passivform, så att meningen motsvarar du återfinner diagrammet på sidan 76.  Däremot motsvarar inte diagrammet finns på sidan 76 meningen du finner diagrammet på sidan 76.