Svensk ordbok 2009, webbversion

ä`ril substantiv ~en el. ~n, plur. ~ar äril·en●öppen eld­stad åld.hush.○äv. om botten i rost­ugnåld.ärilstensedan 1512Handlingar rörande Helga Lekamens Gille i Stockholmombildn. av fornsv. ärin; trol. besl. med lat. a´ra ’altare’