Svensk ordbok 2009, webbversion
ä`ril
substantiv ~en el. ~n, plur. ~ar
äril·en●öppen eldstad
åld.hush.○äv. om botten i rostugnåld.ärilstensedan 1512Handlingar rörande Helga Lekamens Gille i Stockholmombildn. av fornsv. ärin; trol. besl. med lat. a´ra ’altare’