Svensk ordbok 2009, webbversion
ärga
[
är
`
ja
]
verb
~de ~t
ärg·ar
●
beläggas med ärg
kem.
koppartaket hade ärgat
den vackert ärgade ytan
ärga
sedan ca 1520
Peder Månssons Skrifter på svenska
fornsv.
erga
Subst.:
vbid1-402694
ärgande
,
vbid2-402694
ärgning