Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. älskarn, plur. ~, best. plur. älskarna
älsk·ar·en●man som har könsumgänge med viss kvinna (eller man)
tillfälligt el. regelmässigt; mest om man som inte är gift el. sammanboende med personen i fråga
psykol.yrk.hon lever ensam men har en älskarenär hennes man var bortrest brukade hon ta sig älskareden klassiska komedisituationen där mannen kommer hem oväntat och älskaren måste gömma sig i garderoben○äv. med tonvikt på sexuell förmågaen eldig älskareen god och omtänksam älskarehennes man var en oerfaren och klumpig älskare○äv. om motsvarande typ av roll inom film, teater etc.spela förste älskarengns älskare, älskare till ngn, en älskare av ngtsedan ca 1385Klosterläsningfornsv. älskare
Hon drömmer om den ljumma natt då en älskare kommer som inte friar till henne och som försvinner i morgonens dagg.Rut Hillarp, ur Penelope (i Penelopes väv, 1985)