Svensk ordbok 2009, webbversion

äl`skare substantiv ~n äv. vard. älskarn, plur. ~, best. plur. älskarna älsk·ar·en●man som har köns­umgänge med viss kvinna (eller man) till­fälligt el. regelmässigt; mest om man som inte är gift el. samman­boende med personen i fråga psykol.yrk.hon lever ensam men har en älskarenär hennes man var bort­rest brukade hon ta sig älskareden klassiska komedisituationen där mannen kommer hem o­väntat och älskaren måste gömma sig i garderoben○äv. med ton­vikt på sexuell förmågaen eldig älskareen god och om­tänksam älskarehennes man var en o­erfaren och klumpig älskare○äv. om mot­svarande typ av roll in­om film, teater etc.spela förste älskarengns älskare, älskare till ngn, en älskare av ngtsedan ca 1385Klosterläsningfornsv. älskare Hon drömmer om den ljumma natt då en älskare kommer som inte friar till henne och som försvinner i morgonens dagg.Rut Hillarp, ur Penelope (i Penelopes väv, 1985)