Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv yrvädret, plur. ~, best. plur. yrvädren
yr|vädr·et●oväder med yrsnö
meteorol.○äv. bildligt, särsk. om ytterst livlig personderas femåring är ett yrvädersedan 1401 (som tillnamn)fastebrev utfärdat av häradshövdingen i sörmländska Jönåkers härad (Svenskt Diplomatarium)fornsv. urvädher
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.August Strindberg, Hemsöborna (1887; om huvudpersonen Carlssons ankomst till Hemsö)