Svensk ordbok 2009, webbversion

1vår substantiv ~en ~ar; obest. f. sing. genitiv ~as i ett uttr. vår·en●års­tid som följer efter vintern och känne­tecknas av att ljuset åter­vänder och naturen börjar leva upp tid.vårblommavårfestvårstädningsenvårvårens primörerhälsa våren väl­kommeni våras var de i Italientill våren åker de söder­utvåren var sen det året○ibl. med ton­vikt på dofter, väder m.m. under denna tiddet var vår i luften○äv. bildligt med ton­vikt på ungdom, hopp­fullhet e.d.vårkänslori ungdomens våren ny vår för jazzen○spec. som (skämts.) ersättning för ”år” vid an­givande av (ung persons) ålderen tjej på sex­ton vårar(om/på/under) våren, (i) vår, (till) våren, i vårassedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. var; nord. ord, besl. med lat. ve´r ’vår’ Nu kommer den grymma våren med sol i tak och vägg. Mina ögon rinna, och hjärnan är tom som ett urblåst ägg.Bo Bergman, Våren (i Marionetterna, 1903)
2vår pronomen ~t ●förknippad med oss spec. genom ägande men äv. all­männare Nollsese1vi våra för­fädervårt svenska språkvåra barns fram­tidde våravåra an­höriga​ vi brukar fira jul med de våra sedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. var; besl. med ty. unser, eng. our med samma betydelse