Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar; obest. f. sing. genitiv ~as i ett uttr.
vår·en●årstid som följer efter vintern och kännetecknas av att ljuset återvänder och naturen börjar leva upp
tid.vårblommavårfestvårstädningsenvårvårens primörerhälsa våren välkommeni våras var de i Italientill våren åker de söderutvåren var sen det året○ibl. med tonvikt på dofter, väder m.m. under denna tiddet var vår i luften○äv. bildligt med tonvikt på ungdom, hoppfullhet e.d.vårkänslori ungdomens våren ny vår för jazzen○spec. som (skämts.) ersättning för ”år” vid angivande av (ung persons) ålderen tjej på sexton vårar(om/på/under) våren, (i) vår, (till) våren, i vårassedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. var; nord. ord, besl. med lat. ve´r ’vår’
Nu kommer den grymma våren med sol i tak och vägg. Mina ögon rinna, och hjärnan är tom som ett urblåst ägg.Bo Bergman, Våren (i Marionetterna, 1903)
pronomen ~t
●förknippad med oss
spec. genom ägande men äv. allmännare
Nollsese1vi
våra förfädervårt svenska språkvåra barns framtidde våravåra anhöriga
vi brukar fira jul med de våra
sedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. var; besl. med ty. unser, eng. our med samma betydelse