Svensk ordbok 2009, webbversion

vånn`a verb ~de ~t, pres. konjunktiv vånne vånn·ar●(orka att) bry sig om vard.; provins.psykol.jag borde städa, men jag vånnar inte just nuvånna ngtsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. vanda, till vander ’nog­räknad; svår’; jfr vånda