Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
vån·ing·en1(alla) utrymmen på samma nivå i ett hus
el. en trappuppgång
byggn.tekn.JFRcohyponym1plan 1cohyponymetage
våningsplanfyravåningshusde bor på tredje våningenta hissen upp till femte våningenhuset var tre våningar högtsedan 1444Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. vaning; av lågty. woninge eller ty. Wohnung ’bostad’, till ty. wohnen ’bo’; jfr invånare
2bostadslägenhet
vanligen av större format
byggn.tekn.våningsbytehörnvåningparadvåningtjänstevåningen rymlig våningskaffa en våning i centruminifrån våningen hördes musiksedan 1830