Svensk ordbok 2009, webbversion

vå`ning substantiv ~en ~ar vån·ing·en1(alla) ut­rymmen på samma nivå i ett hus el. en trapp­uppgång byggn.tekn.JFRcohyponym1plan 1cohyponymetage våningsplanfyravåningshusde bor på tredje våningenta hissen upp till femte våningenhuset var tre våningar högtsedan 1444Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. vaning; av lågty. woninge eller ty. Wohnung ’bo­stad’, till ty. wohnen ’bo’; jfr invånare 2bostads­lägenhet vanligen av större format byggn.tekn.våningsbytehörnvåningparadvåningtjänstevåningen rymlig våningskaffa en våning i centrumin­ifrån våningen hördes musiksedan 1830