Svensk ordbok 2009, webbversion

vä`sa verb väste väst, pres. väser väs·er●ibl. med partikelnfram, utan större betydelse­skillnad ge i­från sig ett s-liknande ljud ofta upp­fattat som hot­fullt komm.zool.svanen väste ur­sinnigthans väsande röstväsa (fram) ngtsedan ca 1500H[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. hväsa; av ljud­härmande urspr. Subst.:väsande, väsning