Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
väpp·ling·en●klöver
bot.fyrväpplingrödväppling○äv. om andra ärtväxtervanligen i sammansättn.
getväpplingsötväpplingsedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. väplinger; urspr. trol. ’vippa; blomhuvud’