Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. vägrarn, plur. ~, best. plur. vägrarna
vägr·ar·en●vanligen i sammansättn.
person som vägrar
att utföra viss handling, särsk. militärtjänst
mil.yrk.totalvägrarevapenvägrarevärnpliktsvägraresedan 1886