Svensk ordbok 2009, webbversion

vräng`a verb vrängde vrängt, pres. vränger vräng·er●vända så att fel sida kommer fram komm.hon vrängde tröjan när hon drog den över huvudetena ärmen var vrängd ut och in○äv. bildligtibl. med partikelntill förvanska vränga ordvränga lagförsök inte vränga till vad jag sägervränga (till) ngtsedan mitten av 1300-taletKonung Magnus Erikssons Landslagfornsv. vrängia; bildn. till vrång Subst.:vbid1-393734vrängande, vbid2-393734vrängning