Svensk ordbok 2009, webbversion
[våk`-äv.vok`-]
substantiv ~en ~er
vok·at·iv·en●ett kasus som används vid tilltal
i t.ex. latin och slaviska språk; i svenskan bara i stelnade uttryck
språkvet.JFRcohyponymtilltalsform
vokativformvokativändelse”Jesu” står i vokativ i ”O, Herre Jesu, hör min bön”sedan 1801; 1693: vokativusav lat. (ca´sus) vocati´vus med samma betydelse, till voca´re ’ropa; kalla’; jfr 1vokal