Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
vinkl·ar●ge (ngt) en viss vinkel
i förhållande till ngt annat
m-med.hans ögonbryn vinkladespiloten vinklade över planet åt höger○äv. bildligtge viss (tankemässig) inriktning
regissören vinklade det gamla temat så att det kändes aktuellt○ofta i uttryck för bristande objektivitetett vinklat tv-reportagevinkla ngtsedan 1880; i bildl. bet. 1968Subst.:vbid1-391691vinklande,
vinkling