Svensk ordbok 2009, webbversion

vink`la verb ~de ~t vinkl·ar●ge (ngt) en viss vinkel i förhållande till ngt annat m-med.hans ögon­bryn vinkladespiloten vinklade över planet åt höger○äv. bildligtge viss (tankemässig) in­riktning regissören vinklade det gamla temat så att det kändes aktuellt○ofta i ut­tryck för bristande objektivitetett vinklat tv-reportagevinkla ngtsedan 1880; i bildl. bet. 1968Subst.:vbid1-391691vinklande, vinkling