Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
vik·ing·en1fornnordisk sjökrigare eller sjörövare
ca 800–1050; om deltagare i (längre) plundrings-, handels- och krigståg
land.mil.yrk.vikingafärdvikingahövdingde gamla vikingarnaklostret plundrades av vikingarvikingarna bildade ett eget rike i Normandie○äv. bildligtstark och modig man
ensam på öppna havet kände han sig som en riktig vikingvad är det för vikingar i Sverige nu för tiden?sedan 1000-taletrunsten, Växjö, Småland (Sveriges runinskrifter)runform uikikr, fornsv. vikingr; av isl. víkingr med samma betydelse; trol. bildat till vik
2vikingatåg
mil.fara i vikingsedan 1000-taletrunsten, Edsvära, Västergötland (Sveriges runinskrifter)runform uikiku (dat.), fornsv. vikingr