Svensk ordbok 2009, webbversion

ve`lig adjektiv ~t vel·ig●som (till­fälligt) stannar för än det ena, än det an­dra utan att slut­giltigt kunna bestämma sig admin.psykol.JFRcohyponymobeslutsam han var en velig figur som all­tid höll med den han sist talat med○äv. om handling e.d.velig snällhetsedan 1894sv. dial. velig; besl. med isl. veill ’usel; svag’, till ett nekande prefix ve- och heill ’hel’