Svensk ordbok 2009, webbversion

vek`tor substantiv ~n ~er [-o´rer] vekt·or·er●en matematisk/fysikalisk storhet som an­ges med både sin storlek och sin riktning och vanligen åskådlig­görs som en sträcka av bestämd längd och riktning; anv. för att beskriva t.ex. kraft, hastighet och acceleration databehandl.fys.mat.JFRcohyponym1skalär vektoradditionvektorproduktenhetsvektorkraftvektorsedan 1919av lat. vec´tor ’som bär, forslar’