Svensk ordbok 2009, webbversion

ve`kling substantiv ~en ~ar vek·ling·en●veklig person ned­sätt.psykol.yrk.JFRcohyponymynkrygg en vekling som inte tål att duscha kalltman har inget bruk för veklingar i arménsedan 1541 i bet. ’perverterad väl­lusting’; 1734 i sin nuv. bet.