Svensk ordbok 2009, webbversion

vej`de substantiv ~n vejd·en●en hög, blå­grön, kors­blommig ört som har pillika blad och kvastar av tal­rika gula blommor och växer på havs­stränder; (förr) en viktig färg­växt som ger blå färg, indigo bot.vejdeblåttsedan 1659efter ty. Waid med samma betydelse; av om­diskuterat urspr.