Svensk ordbok 2009, webbversion
vej`de
substantiv ~n
vejd·en●en hög, blågrön, korsblommig ört som har pillika blad och kvastar av talrika gula blommor
och växer på havsstränder; (förr) en viktig färgväxt som ger blå färg, indigo
bot.vejdeblåttsedan 1659efter ty. Waid med samma betydelse; av omdiskuterat urspr.