Svensk ordbok 2009, webbversion
verb vanställde vanställt, pres. vanställer
van|ställ·er●ge fult utseende
åt person el. företeelse
Nollneonskyltarna vanställde fasadenhans ansikte var fruktansvärt vanställt efter olyckan○äv. bildligtförvanska
han försökte vanställa motståndarnas politiska budskapvanställa ngn/ngtsedan 1705Subst.:vbid1-386710vanställande,
vbid2-386710vanställning