Svensk ordbok 2009, webbversion

va`nställa verb vanställde vanställt, pres. vanställer van|­ställ·er●ge fult ut­seende åt person el. före­teelse Nollneon­skyltarna vanställde fasadenhans an­sikte var fruktans­värt vanställt efter o­lyckan○äv. bildligtförvanska han försökte vanställa mot­ståndarnas politiska budskapvanställa ngn/ngtsedan 1705Subst.:vbid1-386710vanställande, vbid2-386710vanställning