Svensk ordbok 2009, webbversion

vank`a verb ~de ~t vank·ar●gå långsamt med tunga steg Nollhan vankade o­roligt av och an i väntan på telefon­samtal från sjuk­husetvanka (ngnstans)sedan början av 1500-taletLäke- och örte-böckerfornsv. vanka; trol. av lågty. wanken ’vackla; vanka’; jfr vank Subst.:vbid1-386623vankande