Svensk ordbok 2009, webbversion

va`nhelga verb ~de ~t van|­helg·ar●kränka helgden hos relig.JFRcohyponymskända vanhelga vilo­dagenkyrkan hade blivit vanhelgad○äv. försvagatmodern tyckte att han vanhelgade sin fars arbets­rum när han lät renovera lägenhetenvanhelga ngtsedan 1769Subst.:vbid1-386583vanhelgande; vanhelgd