Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
vall·ar1driva (boskap) på bete
jordbr.samh.herden vallade sin hjord○äv. ngt utvidgatföra omkring utomhus
hon vallade barnen i parken○spec.föra omkring (en misstänkt) under bevakning
för att vederbörande ev. ska avslöja sig
den anhållne vallades på brottsplatsenvalla ngn (ngnstans)sedan 1629till vall 2
2bestryka (skida) med glidmedel
sport.de vallade med för hårt klister○äv. men tonvikt på (dåligt) resultatvanligen refl. och med partikelnbort
svenskarna vallade bort sig på tremilenvalla (med ngt), valla (bort sig)sedan 1888sv. dial. valla; trol. besl. med välla
3vanligen med partikel, särsk.igen, in
låta (åker) beväxas med gräs
jordbr.valla igen en åkervalla (igen/in) ngtsedan 1727till vall 2
Subst.:vbid1-385900vallande,
vbid2-385900vallning (till 1 + 2)
Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången vallar och går och går vilse i vall? Korna de råma och påskynda gången, följa i lunk efter jäntans trall.Gustaf Fröding, Vallarelåt (i Gitarr och dragharmonika, 1891)
substantiv ~n vallor
vall·an●medel som stryks på undersidan av skidor för att förbättra glidegenskaperna
sport.skidvallatövallasedan 1905