Svensk ordbok 2009, webbversion

1vall`a verb ~de ~t vall·ar1driva (boskap) på bete jordbr.samh.herden vallade sin hjord○äv. ngt ut­vidgatföra om­kring utom­hus hon vallade barnen i parken○spec.föra om­kring (en miss­tänkt) under bevakning för att veder­börande ev. ska av­slöja sig den an­hållne vallades på brotts­platsenvalla ngn (ngnstans)sedan 1629till vall 2 2bestryka (skida) med glid­medel sport.de vallade med för hårt klister○äv. men ton­vikt på (dåligt) resultatvanligen refl. och med partikelnbort svenskarna vallade bort sig på tre­milenvalla (med ngt), valla (bort sig)sedan 1888sv. dial. valla; trol. besl. med välla 3vanligen med partikel, särsk.igen, in låta (åker) beväxas med gräs jordbr.valla i­gen en åkervalla (igen/in) ngtsedan 1727till vall 2 Subst.:vbid1-385900vallande, vbid2-385900vallning (till 1 + 2) Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången vallar och går och går vilse i vall? Korna de råma och påskynda gången, följa i lunk efter jäntans trall.Gustaf Fröding, Vallarelåt (i Gitarr och dragharmonika, 1891)
2vall`a substantiv ~n vallor vall·an●medel som stryks på under­sidan av skidor för att förbättra glidegenskaperna sport.skidvallatövallasedan 1905