Svensk ordbok 2009, webbversion

vak`tmästare substantiv ~n äv. vard. vaktmästarn, plur. ~, best. plur. vaktmästarna vakt|­mäst·ar·en●(titel för) person som har till yrke att sköta till­syn, bud­skickning och kontakt med all­mänheten på större arbets­plats samh.yrk.skolvaktmästareprojektorn hämtas hos vaktmästarnvaktmästaren visade henne vägen till hissen○ibl. äv.servitör ibl. ngt ned­sätt.vaktmästarn, får jag betala!sedan 1540 som militär titel; ca 1740 i sin nuv. bet.av ty. Wachtmeister, urspr. ’den som har an­svaret för vakt­tjänsten och ordningen (i städerna)’; i äldre sv. äv. ung. ’fan­junkare’