Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. vaktmästarn, plur. ~, best. plur. vaktmästarna
vakt|mäst·ar·en●(titel för) person som har till yrke att sköta tillsyn, budskickning och kontakt med allmänheten
på större arbetsplats
samh.yrk.skolvaktmästareprojektorn hämtas hos vaktmästarnvaktmästaren visade henne vägen till hissen○ibl. äv.servitör
ibl. ngt nedsätt.vaktmästarn, får jag betala!sedan 1540 som militär titel; ca 1740 i sin nuv. bet.av ty. Wachtmeister, urspr. ’den som har ansvaret för vakttjänsten och ordningen (i städerna)’; i äldre sv. äv. ung. ’fanjunkare’