Svensk ordbok 2009, webbversion

vak`ta verb ~de ~t vakt·ar●skydda (ngn eller ngt) genom att hålla sig nära och vara beredd att in­gripa mot ev. fara mil.samh.JFRcohyponymbevaka 1 vakta in­gångende vill ha en hund som kan vakta huset○äv. med avs. på det farligaskydda mot fara från ngn/ngt, genom att hålla sig beredd att in­gripa vakta en fångevakta elden○äv.hålla upp­sikt över vakta barnenvakta får○spec.med prep.på kontrollera vakta på sina arbets­kamratervakta på sina känslorvakta (på/över) ngn/ngtvakta sin tungasetunga 1 sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. vakta; av lågty. wachten med samma betydelse; till vakt Subst.:vbid1-385536vaktande; vakt