Svensk ordbok 2009, webbversion

u`tstråla verb ~de ~t ut|­strål·ar1vanligen lös förb., sestråla 1 spridas i form av strålar fys.sesestråle 1 ljus och värme utstrålar från solen○äv. bildligt om attityd e.d.den väl­vilja som utstrålade från honomutstråla (från ngn/ngt)sedan 17842äv. lös förb., sestråla 1 sända ut (ngt) i form av strålar fys.sesestråle 1 solen utstrålar värme och ljus○äv. bildligt med avs. på attityd e.d.hela hans person utstrålade väl­viljautstråla ngtsedan 1853Subst.:vbid1-384198utstrålande, utstrålning