Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
ut|strål·ar1vanligen lös förb., sestråla 1
spridas i form av strålar
fys.sesestråle 1
ljus och värme utstrålar från solen○äv. bildligt om attityd e.d.den välvilja som utstrålade från honomutstråla (från ngn/ngt)sedan 17842äv. lös förb., sestråla 1
sända ut (ngt) i form av strålar
fys.sesestråle 1
solen utstrålar värme och ljus○äv. bildligt med avs. på attityd e.d.hela hans person utstrålade välviljautstråla ngtsedan 1853Subst.:vbid1-384198utstrålande,
utstrålning