Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. utredarn, plur. ~, best. plur. utredarna
ut|red·ar·en●person som utreder viss fråga
för myndighet e.d.
samh.yrk.en statlig utredare○ibl. om person som (huvudsakligen) har utredningsverksamhet som yrkeen utredare på Migrationsverketsedan 1512testamente upprättat i Åbo av Clemet Howenskel (Arwidsson)fornsv. utredhare