Svensk ordbok 2009, webbversion
äv. åld.
u`tgivau`tgiva
verb utgav, utgett el. utgivit, utgiven utgivna, pres. utger äv. åld. utgiver
ut|giv·it1ge ifrån sig
ngt viktigt el. värdefullt
högt.; särsk. i relig. sammanhangrelig.Gud utgav sin enfödde sonutge ngn/ngtsedan början av 1300-talet SOU; formen utge först mot slutet av 1800-taletSkåne-Lagenfornsv. utgiva
2äv. lös förb., sege ut 2
publicera (skrift) i tryckt form
bok.utge sina memoareren diktsamling utgiven på eget förlagutge ngtsedan 16973(på tvivelaktiga grunder) ange ha egenskapen
som framgår av sammanhanget
komm.tavlan utgavs för att vara en äkta Rembrandtutge ngt för att+Vsedan 1614Subst.:vbid1-382074utgivande (till 1 + 2),
utgivning (till 2)