Svensk ordbok 2009, webbversion

u`tge äv. åld. u`tgivau`tgiva verb utgav, utgett el. utgivit, utgiven utgivna, pres. utger äv. åld. utgiver ut|­giv·it1ge i­från sig ngt viktigt el. värde­fullt högt.; särsk. i relig. samman­hangrelig.Gud utgav sin en­födde sonutge ngn/ngtsedan början av 1300-talet SOU; formen ut­ge först mot slutet av 1800-taletSkåne-Lagenfornsv. ut­giva 2äv. lös förb., sege ut 2 publicera (skrift) i tryckt form bok.utge sina memoareren dikt­samling utgiven på eget förlagutge ngtsedan 16973(på tvivelaktiga grunder) an­ge ha egenskapen som fram­går av samman­hanget komm.tavlan utgavs för att vara en äkta Rembrandtutge ngt för att+Vsedan 1614Subst.:vbid1-382074utgivande (till 1 + 2), utgivning (till 2)