Svensk ordbok 2009, webbversion

u`tböling substantiv ~en ~ar ut|­böl·ing·en●person från annan trakt ned­sätt.sociol.yrk.sedan 1737sv. dial. ut­böling, även ’gen­gångare av mördat barn’; till fornsv. utbyrþ, till bära ut (om ny­fött barn som sattes ut i skogen för att dö)