Svensk ordbok 2009, webbversion
u`tböling
substantiv ~en ~ar
ut|böl·ing·en●person från annan trakt
nedsätt.sociol.yrk.sedan 1737sv. dial. utböling, även ’gengångare av mördat barn’; till fornsv. utbyrþ, till bära ut (om nyfött barn som sattes ut i skogen för att dö)