Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
ut|bryt·ning·en1lösgörande av ngt som en separat enhet
ur en större (sammansatt) helhet e.d.
Noll○spec. mat.uttrycket ab+ac omvandlas genom utbrytning till a(b+c)utbrytning (av ngt)sedan 17342det att bryta sig ut
samh.sociol.utbrytningsförsöken farlig utbrytning ur bilkönen utbrytning (ur ngt)sedan 1694