Svensk ordbok 2009, webbversion

u`tbrytare substantiv ~n äv. vard. utbrytarn, plur. ~, best. plur. utbrytarna ut|­bryt·ar·en●person som har lös­gjort sig från (visst) tidigare samman­hang särsk. från tidigare lojalitet; ofta på tämligen dramatiskt sätt samh.sociol.yrk.utbrytargrupputbrytarna från det kommunistiska partiet○spec. sportutbrytarna i cykel­loppet befann sig 100 meter före klungan○spec. äv. (mest i sammansättn.) om personer som förklarat en viss del av ett land själv­ständigutbrytarenklavutbrytarrepubliksedan 1933