Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. utbrytarn, plur. ~, best. plur. utbrytarna
ut|bryt·ar·en●person som har lösgjort sig från (visst) tidigare sammanhang
särsk. från tidigare lojalitet; ofta på tämligen dramatiskt sätt
samh.sociol.yrk.utbrytargrupputbrytarna från det kommunistiska partiet○spec. sportutbrytarna i cykelloppet befann sig 100 meter före klungan○spec. äv. (mest i sammansättn.) om personer som förklarat en viss del av ett land självständigutbrytarenklavutbrytarrepubliksedan 1933