Svensk ordbok 2009, webbversion

ursäkta [u`rsäktael.ursäk´ta] verb ~de ~t ur|­säkt·ar●ge ur­säkt för viss negativ handling e.d. NollJFRcohyponymförlåta han var lätt förkyld, men det ursäktar knappast hans svaga in­sats○ofta som artighets­fras (i imper.)ursäkta, men jag hörde inte riktigt○äv. med bi­betydelse av att ur­säkter eg. är över­flödigajag tycker att du har fel, om du ursäktarursäkta (ngn) ((för) ngt/SATS)sedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. ur­säkta Subst.:vbid1-380978ursäktande; ursäkt