Svensk ordbok 2009, webbversion

u`rskulda verb ~de ~t ur|­skuld·ar●försvara genom att an­föra förmildrande om­ständigheter för viss förseelse e.d. komm.JFRcohyponymrättfärdiga hon försökte urskulda sin makes brotturskulda ngn/ngt/SATS (med ngt/SATS)sedan 1626till fornsv. urskuld ’ur­skuldande, ur­säkt’; jfr skuld, skyldig Subst.:vbid1-380859urskuldande, vbid2-380859urskuldning; vbid3-380859urskuldan