Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`stiga verb uppsteg uppstigit uppstigen uppstigna, pres. uppstiger upp|­stig·er●vanligen lös förb., sestiga 1-2 förflytta sig till högre läge Noll○spec. om person efter vilahon var nyss uppstigen○äv. bildligt betr. makt e.d.Kina uppsteg till stor­makternas kretsuppstiga (ngnstans)sedan mitten av 1300-taletBjärköa-Rätten (Helsinge-Lagen)fornsv. upstigha Subst.:vbid1-379508uppstigande, vbid2-379508uppstigning Uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud faders högra sida.Ur den apostoliska trosbekännelsen