Svensk ordbok 2009, webbversion
verb uppsteg uppstigit uppstigen uppstigna, pres. uppstiger
upp|stig·er●vanligen lös förb., sestiga 1-2
förflytta sig till högre läge
Noll○spec. om person efter vilahon var nyss uppstigen○äv. bildligt betr. makt e.d.Kina uppsteg till stormakternas kretsuppstiga (ngnstans)sedan mitten av 1300-taletBjärköa-Rätten (Helsinge-Lagen)fornsv. upstigha
Subst.:vbid1-379508uppstigande,
vbid2-379508uppstigning
Uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud faders högra sida.Ur den apostoliska trosbekännelsen