Svensk ordbok 2009, webbversion
upp
`
hitta
verb
~de ~t
upp|hitt·ar
●
ofta perf. part.
(råka) hitta
Noll
den bortsprungna katten upphittades en halvmil från hemmet
en upphittad plånbok
upphitta ngt
sedan 1763
Subst.:
vbid1-378023
upphittande