Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`fordra verb ~de ~t upp|­fordr·ar1fram­föra som sitt krav i ord el. på annat sätt ngt formelltkomm.han uppfordrades att lämna själv­deklarationhon gav honom en uppfordrande blickuppfordra ngn att+V, uppfordra (ngn) till ngt/att+Vsedan 1487–91Jöns Buddes bokfornsv. upfordhra ’mana; egga’ 2transportera upp malm; ur gruva e.d. bergsvet.uppfordringsschaktuppfordringsverkuppfordra ngtsedan 1608Subst.:vbid1-377696uppfordrande, vbid2-377696uppfordring; uppfordran (till 1)