Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
upp|fordr·ar1framföra som sitt krav
i ord el. på annat sätt
ngt formelltkomm.han uppfordrades att lämna självdeklarationhon gav honom en uppfordrande blickuppfordra ngn att+V, uppfordra (ngn) till ngt/att+Vsedan 1487–91Jöns Buddes bokfornsv. upfordhra ’mana; egga’
2transportera upp
malm; ur gruva e.d.
bergsvet.uppfordringsschaktuppfordringsverkuppfordra ngtsedan 1608Subst.:vbid1-377696uppfordrande,
vbid2-377696uppfordring;
uppfordran (till 1)