Svensk ordbok 2009, webbversion

upp`bära verb uppbar uppburit uppburen uppburna, pres. uppbär upp|­bur·it●(regel­bundet) ta emot pengar etc.; ofta som rättighet ekon.uppbära pension○äv. med avs. på annat än pengarngt åld.han fick uppbära klander för sin glömskauppbära ngtsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. upbära Subst.:vbid1-377379uppbärande