Svensk ordbok 2009, webbversion

un`dvika verb undvek undvikit undviken undvikna, pres. undviker und|­vik·er●in­rikta sig på att inte komma i kontakt med eller i närheten av ngn o­önskad före­teelse komm.de brukade köra små­vägar och undvika motor­vägarhan undvek att möta hennes blick○ofta mer abstraktdet gällde att undvika vissa kontroversiella samtals­ämnen under mid­dagenhade an­dra världs­kriget kunnat undvikas?undvika ngn/ngt/att+Vsedan 1464Monumenta diplomatica Svecanafornsv. untvika; efter lågty. entwiken med samma betydelse; jfr 1undan, 1vika Subst.:undvikande