Svensk ordbok 2009, webbversion
verb undföll undfallit, pres. undfaller
und|fall·er●oavsiktligt yttras av
åld.komm.ett oförsiktigt uttalande undföll honom○äv.falla ur minnet hos
ngn
åld.hans namn har undfallit migundfalla ngnsedan 1511brev från fru Gunhild Johansdotter till mågen Tönne Eriksson Tott (Grönblad)fornsv. untfalla ’undgå; svika; undfalla’; av lågty. untfallen med samma betydelse; und- är besl. med an- i anlete