Svensk ordbok 2009, webbversion

un`dfalla verb undföll undfallit, pres. undfaller und|­fall·er●o­avsiktligt yttras av åld.komm.ett o­försiktigt ut­talande undföll honom○äv.falla ur minnet hos ngn åld.hans namn har undfallit migundfalla ngnsedan 1511brev från fru Gunhild Johansdotter till mågen Tönne Eriksson Tott (Grönblad)fornsv. untfalla ’und­gå; svika; undfalla’; av lågty. untfallen med samma betydelse; und- är besl. med an- i anlete