Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ult·im·at·um●oeftergivligt, hotfullt krav (från en part) som motparten inom kort tid slutgiltigt måste ta ställning till
vid risk att hotet etc. i annat fall verkställs; särsk. i politiska sammanhang
komm.pol.ultimatumnotställa ultimatumÖsterrike-Ungerns skarpa ultimatum till Serbien ledde till utbrottet av första världskriget○äv. allmännare, inte nödvändigtvis förbundet med kort tidsfristhon ställde ultimatum till sin man: han fick välja mellan familjen och karriärenett ultimatum (till ngn/ngt) (om ngt/att+V/SATS)sedan 1788till lat. ul´timus ’sist; den siste’