Svensk ordbok 2009, webbversion

ultima`tum substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ult·im·at·um●o­eftergivligt, hot­fullt krav (från en part) som mot­parten in­om kort tid slut­giltigt måste ta ställning till vid risk att hotet etc. i annat fall verk­ställs; särsk. i politiska samman­hang komm.pol.ultimatumnotställa ultimatumÖsterrike-Ungerns skarpa ultimatum till Serbien ledde till ut­brottet av första världs­kriget○äv. all­männare, inte nöd­vändigtvis förbundet med kort tids­fristhon ställde ultimatum till sin man: han fick välja mellan familjen och karriärenett ultimatum (till ngn/ngt) (om ngt/att+V/SATS)sedan 1788till lat. ul´timus ’sist; den siste’