Svensk ordbok 2009, webbversion

tvi`vla verb ~de ~t tvivl·ar●vara benägen att inte tro på det riktiga, värde­fulla e.d. i ngt komm.sese2tro 2 hon tvivlar på att han har rättjag tvivlar på att de kommer att lyckasefter det senaste fiaskot har experterna börjat tvivla på honomhon tvivlar på hans kärlekhan skakade tvivlande på huvudet○spec. i religiösa samman­hang”Tvivla icke utan tro!” sade Jesus○äv. försvagatvara o­viss eller o­säker om (riktigheten i) ngt; spec. i ett formel­artat ut­tryck hon behövde inte tvivla på att hon gjorde ett viktigt jobbHar han lovat att bli färdig till nästa vecka? Tillåt mig tvivla!tvivla på ngn/ngt/SATSsedan 1365proklamation utfärdad av kungarna Magnus och Håkon (Sveriges traktater)fornsv. tvifla; till tvivel Subst.:vbid1-372061tvivlande; tvivel