Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv,
best. f. ~, n-genus
tvek·an●det att tveka
komm.han accepterade förslaget utan ett ögonblicks tvekanhon blev bara med tvekan godkänd○ofta med bibetydelse av betänklighetinför själva planeringen kan man känna en viss tvekan○i vissa uttryck ibl. äv.tvivel
han är utan tvekan den bästedet är/råder ingen tvekan om att hon kommer att vinnatvekan (om ngn/ngt/SATS), tvekan (att+V)sedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. tväkan