Svensk ordbok 2009, webbversion

tve`kan substantiv, best. f. ~, n-genus tvek·an●det att tveka komm.han accepterade för­slaget utan ett ögon­blicks tvekanhon blev bara med tvekan god­känd○ofta med bi­betydelse av betänklighetin­för själva planeringen kan man känna en viss tvekan○i vissa ut­tryck ibl. äv.tvivel han är utan tvekan den bästedet är/råder ingen tvekan om att hon kommer att vinnatvekan (om ngn/ngt/SATS), tvekan (att+V)sedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. tväkan